Övergång från kamptrasa till skyddsärm
| Övergång från kamptrasa till skyddsärm
|
||
| Tredje målet: Hunden ska redan vid första försöket visa ett fast bett.När hunden har mognat och rent fysiskt blivit så stark att den utan svårighet kan bära skyddsärmen – för det mesta mellan nio och elva månader – ersätts kamptrasan av skyddsärmen. För att ärmen ska fungera som utlösande stimulans måste den, precis som kamptrasan, ständigt hållas i rörelse. Har figuranten lyckats stimulera hundens bytesdrift med ärmen är det mycket viktigt att han redan vid första försöket ger hunden en god möjlighet att visa ett fast bett i ärmen. Det är av avgörande betydelse att hunden inte blir frustrerad av den större och ohanterligare skyddsärmen vid de första försöken.
För att undvika detta bör figuranten stå vänd frontalt mot hunden och stimulera den med den ryckande och svängande ärmen. Han rör sig sedan med böjd arm förbi hunden på ena sidan (ett byte försöker alltid komma bort ifrån hunden!) och ger den på detta sätt möjlighet att bita tag i ärmen. Just vid första försöket är en del hundar osäkra därför att bytet ser lite annorlunda ut, och visar ingen större angreppslust. Därför måste figuranten överlåta bytet åt hunden så snart den biter i det. Har den väl gjort det, börjar figuranten genast göra anspråk på bytet, tills hunden tar tag i det och bär iväg det. Hundföraren kan då och då dra lite i ärmen när hunden bär iväg den. En del hundar reagerar bättre om man de första gångerna börjar att träna bytesdriften med kamptrasan och under arbetets gång ersätter den med ärmen. Andra figuranter föredrar att underlätta övergången till arbete med skyddsärm med hjälp av en manschett. Visas emellertid skyddsärmen som bytesstimulans för hunden på ett sådant sätt att den har lätt för att få tag i bytet, accepterar hunden ärmen redan efter två till tre försök. Så snart detta skett bör man arbeta på att hunden redan vid första bettet biter tillräckligt fast. Övningsformen är densamma som med trasan (se avsnitt B “Första bettet”). Bildtexter B + C C: Bett i brösthöjd. Hunden utsätts för en stimulans av bytesdriften och får möjlighet att bita till när figuranten springer förbi och åt sidan. Den får genast belöning av bytesdriften och dessutom beröm av hundföraren. Att bita tag i bytet. Bytet stimulerar hunden genom att röra sig, figuranten vrider sig vid bettet bort från hunden (bytet bort från hunden). Att bita tag i bytet. Figuranten springer förbi hunden och åt sidan, hunden får goda möjligheter till att bita i brösthöjd. Figuranten vänder sig vid bettet bort från hunden. Den uppmärksamme och skicklige hundföraren håller hunden i sträckt koppel (lite motstånd sporrar viljan) och hjälper med kopplet hunden, efter att den blivit belönad, att få upp huvudet så att den kan bära bytet ordentligt. Att göra anspråk på bytet. Figuranten bör vid övning av bytesdriften aldrig springa rätt mot hunden. Han måste signalera osäkerhet när han drar till sig bytet och ibland också låta sig skrämmas bort av hunden. Han fixerar inte hunden utan bytet (3). Så snart han har fått tag på bytet, sätter bytesdriften in igen och hunden får på nytt bita till och sedan bära bort bytet. I denna bildserie kan man tydligt se hur hundens intensitet stegras när figuranten gör anspråk på bytet. Att göra anspråk på bytet. Även på dessa bilder syns tydligt hur figuranten ängsligt (visar flyktberedskap, har ryggen mot hunden) fixerar bytet, gör anspråk på det för att sedan, när hunden visar försvarsbeteende, springa iväg i panik. Att hjälpa hunden att få ett fast bett redan vid första försöket. Figuranten springer förbi hundens sida (bett i brösthöjd, god möjlighet att bita till), vänder sig bort från hunden och försöker gradvis dra bort ärmen. Hunden har ett så hårt grepp om bytet som den kan och blir belönad, d.v.s den får bära bytet. Hundföraren visar här en för stor eftergivenhet, när hon ger hunden för stort spelrum i kopplet i stället för att hålla det sträckt hela tiden. Även här kan man se på det slaka kopplet att hundföraren beter sig felaktigt. Hunden har inte något fast bett. Det är fullständigt fel att försöka få hunden att bita till ordentligt genom att låta den få mycket spelrum i ett slakt koppel. Ett väldoserat tillbakahållande stärker hundens kamplust, bett och intensitet. |