Inlärning

INLÄRNING
Inlärning sker i dressyrens första fas, inlärningsfasen. Inlärningsfasen finns kvar så länge hunden inte till fullo lärt sig och momentet blivit befäst. Under inlärningstiden kan vi inte kräva ovillkorlighet i utförandet. Man måste vara säker på att inlärningsfasen är avslutad innan man går över till kravfasen.
Vi lär hunden utföra olika moment och att associera kommandot med att den skall utföra momentet. Detta sker genom att hunden får fördel av att utföra momentet och att den får nackdel eller utebliven fördel om den inte gör det. Ett kommando kan vara ett ord, en handsignal eller ett ljud, t ex en visselpipa. Hundarna förstår inte svenska så ett kommandoord kan vara vad som helst. I tävlingssammanhang använder vi oss vanligen av de kommandoord som står i tävlingsreglerna, annars får vi meddela domaren att vi har avvikande kommando.
Hunden förstår inte genast orsak och verkan utan behöver upprepa ett moment flera gånger för att lära sig. Om Du fått hunden att stanna på kommando 1-2 gånger och avbryter där så har hunden inte lärt sig någonting alls. Absolut minimum är 3 gånger men 5-7 gånger brukar behövas. Så goda råd om att sluta nu “när det lyckas” stämmer inte i början av inlärningen av ett nytt moment.
Vi lär hunden att utföra momentet genom behag eller obehag, positiv eller negativ förstärkning. Genom en retning, t ex en köttbulle, så får vi hunden att sätta sig. När hunden är på väg att sätta sig ger vi kommandot “Sitt”. Inom 1/2 sekund från att hunden satt sig så får den köttbullen som belöning, positiv förstärkning.
Samma moment kan läras in genom negativ förstärkning. Föraren trycker hunden på bakdelen eller i knävecken bak tills den sätter sig. Under sättandet får hunden kommandoordet “Sitt”. Obehaget upphör när hunden satt sig.
I tävlingssammanhang eftersträvar vi snabbhet i utförandet. En hund som vill ha en köttbulle kastar sig ner vid inlärning av “Ligg”. En hund som vi tvingar ner genom att hotande ställa oss över den eller rycka eller trampa på kopplet lägger sig långsamt och ovilligt. I dressyren använder vi därför i första hand positiv förstärkning. Negativ förstärkning är lättare att göra fel med och den måste kompenseras med mycket beröm annars bygger man in en obehagskänsla mot träning och tävling hos hunden, medan positiv förstärkning ökar hundens motivation. Vissa dominanta hundar kan i kravfasen sätta sig blixtsnabbt för en köttbulle och långsamt när föraren ställer krav på hunden. I sådana fall måste man ta till negativ förstärkning också. Ibland måste man gå vidare med en ledarskapsmarkering.
En negativ förstärkning som hunden associerar till ett beteende (och inte till föraren) har större effekt. Hunden som på inkallning tar en extrarunda och någon utomstående, utan att hunden ser det, kastar kopplet på, kan associera obehaget till sin olydnad och sluta med den för alltid. Likaså mattjuven som får en hink vatten över sig när den stjäler mat på köksbänken.

Belöning
Belöning är en positiv förstärkning. Belöning används för att hunden skall vilja utföra momentet (motivation) och som belöning för att den gjort rätt. Detta ger i sig en vilja att få belöning igen när nästa tillfälle ges (motivationshöjning). Den effektivaste belöningen är när hunden får nå till sin sluthandling. Har hunden satt sig för att få en köttbulle så får han den. Spårar han för att hitta husse så får han kontakten, stannar han under inkallning för att man skall kasta bollen så kastar man bollen. Går hunden fot och tittar på kamprullen så får han också kampa då och då. Man kan också summera flera belöningar och öka deras värde. Hunden som gör en perfekt inkallning får först sluthandlingsbelöningen kontakt (flock) genom en klapp i mungipan och berömmande ord. Sedan kommer en belöning till som förstärkning, t ex kamprullen eller en köttbulle.
Den vanligaste och viktigaste av alla belöningar är Beröm. Hunden har av positiva erfarenheter lärt sig att “Bra” eller “Duktig” är nästan det det samma som godis och något man får när man gjort en insats för flocken. När beröm fungerar ser man på hunden. Tar den åt sig och blir glad för beröm så fungerar det. Berömmet måste fungera för på tävlingsbanan är godis och kampduttar förbjudna. Den enda chans man har att motivera hunden mellan momenten är med berömmande ord och klappar.
För snabbaste inlärning väljer man det som motiverar hunden mest. Valet brukar stå mellan kampföremål och godis.
Hur ofta skall man belöna?
I början av inlärningen belönar vi varje gång. Sedan belönar vi mindre. Till slut belönar vi oregelbundet. Hunden gör sitt bästa när den inte vet när belöningen kommer. Inlärningen sitter i längre när belöning eller inte belöning blir som ett spel för hunden. Det är som om utebliven belöning blir en belöning i sig själv. Du kan variera mellan olika belöningar, ena gången beröm, nästa kamprulle, nästa ingenting och nästa godis. En hund som gör allt perfekt i kravfasen med bara beröm som belöning kan ändå få kamp eller godis någon gång för att bibehålla hundens förväntan (spänningen).

Obehag
Obehag är en negativ förstärkning. Det vanligaste obehaget är kommandot “Nej”. Genom inlärning och tidigare erfarenhet vet hunden att “Nej” betyder: avbryt omedelbart det Du påbörjat. Det är nödvändigt att ha ett starkt Nej-kommando. För att kunna göra rätt måste hunden veta när den gör fel. Nej-kommandot är det enda som finns att tillgå när man är på avstånd från hunden.
Det näst vanligaste obehaget är en korrigering. Korrigeringar används mest i kravfasen men i t ex linförighet så används ryck i kopplet ofta redan i inlärningsfasen. Vanliga korrigeringar är ett ryck i kopplet, ett tag i örat, att man går på hunden med knät vid vänstersväng, en klatsch eller luggning på hunden som vägrar sätta sig, att kasta kopplet på hunden som går ur hand.
En korrigering gör oftast ont eller är obehaglig men ibland kan man korrigera utan obehag, t ex genom att med handen styra hunden rätt i en högersväng. I vissa fall kan man behöva mycket stora obehag. Om en hund är i drift, t ex jagar en kanin, så behöver man i startögonblicket ett mycket kraftigt koppelryck, eller kasta ett föremål, för att få stopp. När jakten är i full gång måste hunden springa på ett kostängsel med ström (eller hamna i en sjö) för att avbryta. När en skyddshund är i drift är den mer engagerad som den kaninjagande hunden. Vägrar hunden släppa så behövs det ibland stackel för att kunna påverka den. En korrigering måste anpassas efter hunden och situationen. Vissa mjuka hundar behöver aldrig mer än en röstkorrigering.

Rösten
Rösten är Ditt viktigaste redskap i dressyren. Rösten fungerar på avstånd och kan användas hur mycket och hur lite som helst. Rösten kan både berömma och bestraffa. Något mer allsidigt hjälpmedel inom dressyren finns inte.
Hunden kan inte förstå svenska utan går mycket på tonfallet. Står Du vid ett hinder och skall hoppa så kommer hunden att hoppa även på “ja” eller “nu” eller något annat ord sagt i samma tonfall.
Du anpassar Din röst efter situationen och Din hund. Har du en hund med mycket motor (livligt temperament) så får Du ha korta koncisa “Bra” som beröm så att hunden stannar under kontroll. Peppar Du upp denna hunden med rösten så kommer den att tjuvstarta på inkallning, låta bli att stanna på ställandet osv. I tävling utnyttjad Du Din röst mellan momenten. Din livliga hund får ett bestämt “Stanna kvar” på platsliggningen. Till linförigheten så glada ord som den tål och före ställandet mer dovt och bestämmande “Fot” när momentet startar med marsch och ett barskt kommando för utförandet. Hunden som springer snabbare på första sträckan vid inkallning med ställande får ett kort “Hit” vid inkallningen och sedan ett glatt lockande “Jacko Hit” efter ställandet så att farten blir lika på båda sträckorna. Retningen ökas på sträcka 2 och med rösten kan man öka och minska retningen utan att göra dubbelkommandon.
Till röstens hjälp har Du dom 2 kommandoorden “Bra” och “Nej”.