Konfliktbeteende

Det omriktade beteendet är också en ersättningshandling, som framför allt kan iakttas i motsättningen mellan angreppsbeteende och undvikande beteende. Beteendemönstret fullföljs men omriktas, d.v.s. riktas mot ett annat objekt. Om exempelvis en hund hotas eller angrips av en annan hund som står högre i rang, så riktar sig den underlägsna hundens motreaktion ofta inte mot angriparen, utan den avreagerar sig på en hund som är lägre i rang. Det är detta beteendemönster som förmodligen är orsaken till att hårdhet från hundförarens sida ibland medför att en del hundar blir aggressivare gentemot figuranten. Jag nämnde redan i kapitlet om aggression att stackel eller elhalsband ibland kan främja den.

Av egen erfarenhet kan jag berätta om en hund, som blev mycket aggressiv mot figuranten när hundföraren tog den i halsbandet och ruskade den, om den hade svårt med släppandet. – En annan form av omriktat beteende i en likadan konfliktsituation är när hunden biter i tältet, som en del hundar gör vid bevakningen, när de med hårdhet tvingats till ett släppande.

Slutligen finns det konfliktsituationer, i vilka de “väntade”, d.v.s. de beteendemönster som motsvarar situationen överhuvudtaget inte uppträder, utan ett annat, i detta sammanhang fullständigt “tokigt” beteende. Sådana överslagshandlingar förekommer alltid då, när två med varandra icke förenliga beteendetendenser är samtidigt och lika starkt aktiverade, och därför ömsesidigt hämmar varandra. En tredje, också närvarande – om än svagare – beteendetendens, som tidigare var hämmad, kan då bryta sig igenom. Mest uppträder beteendemönster som ständigt är aktiverbara, t. ex. att äta, att slicka sig, att ta hand om avkomman eller att visa aggressivt eller undvikande beteende. Typiska tecken på en konfliktsituation är när hunden gäspar upprepade gånger i opassande situationer, darrar, dreglar, springer fram och tillbaka utan egentlig orsak, krafsar på marken eller på väggar, gnyr, kräks eller “hukar”; många hundar lyfter upprepade gånger på bakbenet för att urinera eller lägger sig i ovanliga eller obekväma ställningar som för att sova. De kan också visa alla möjliga ofullständiga instinktiva rörelser (intentionsrörelser), som inte alls passar in i situationen. Känt är också tendensen att klia och ruska på sig upprepade gånger på ett överdrivet sätt eller att slicka tassarna som avledning av förvirring i förlägenhetssituationer. En del hundar avreagerar förvirring också genom att äta eller dricka.

Varje konfliktsituation utgör en stor nervpåfrestning för hunden. En del hundar tål mer, andra får på ett tidigt stadium skador på nerverna och/eller organismen. Dessa skador vill jag redogöra för här, eftersom jag redan iakttagit dem hos många hundar som har blivit utbildade efter den vanligtvis förekommande utbildningsmetoden för skyddshundar, d.v.s. vid skyddstjänst endast över försvarsdriften. Jag nämnde redan i början att just konflikten mellan aggressionsbeteendet och det undvikande beteendet är en av de vanligast förekommande. Skall nu en hund utbildas, som har lärt sig att bita till via försvarsdriften, så har man hela tiden med denna konfliktsituation.

Vid ihållande, onaturliga konfliktsituationer uppkommer emellertid överstimuleringar, som kan kvarstå hela livet som ihållande neurotiska störningar i form av överdriven ängslighet, sociala kontaktstörningar, impotens och sexuella kontaktstörningar, dragning åt stereotypier (djur på zoo som travar fram och tillbaka framför gallret), svårigheter att vara rumsren, argsinthet och annat. Dessa störningar är mycket svåra att få bort. Just hundsportmänniskor misstar sig ofta grundligt på hundar med sådana beteendestörningar och uppskattar dem som goda skyddshundar.

De nervösa störningarna är i detta sammanhang inte de enda fel som kan upptäckas. Ibland kan också organneuroser iakttas som psykoreaktiva överstimuleringar av vegetativ art. “Dessa psykosomatiska störningar torde förekomma mycket oftare i praktiken, än vad de faktiskt blir diagnostiserade. ” (Brunner). De viktigaste organstörningarna yttrar sig som störning av matsmältningsapparaten, blodcirkulationen, andningsapparaten och urin- och könsorganen.

Tidsfaktorn spelar härvidlag ofta en väsentlig roll; medan korta, psykiska belastningar bara leder till övergående funktionsstörningar, kan längre sådana leda till kroniskt insjuknande med organskador som kan konstateras genom en anatomisk undersökning.

Jag säger detta huvudsakligen till de människor, vars hundar alltid har en matt päls eller överhuvudtaget utgör en ledsam uppenbarelse. Många hundar har också redan fått diagnoser som felfunktion av bukspottkörteln, eksem, långsam sårläkning, brister i immunförsvaret, för tidig gråfärgning av pälsen, sträckningar och smärtor i muskler och leder och mycket annat av veterinären. Dessa “hundälskare” ger då för det mesta ut en massa pengar för medicin, i stället för att “humanisera” sina utbildningsmetoder och möjliggöra ett liv som passar hunden. Jag själv begrep många hittills oklara sammanhang, när jag insåg detta faktum. Också jag hade, när jag alltför mycket betonat driften i träningen, överbelastat hundar såpass, att de fick diagnosen felfunktion på bukspottkörteln av veterinären. Idag anpassar jag försvarsdriftsträningen individuellt för varje hund och tränar den sällan massivt. Jag tror att detta gör hundarna gott, för på så sätt undviker man både skadlig överbelastning och understimulering.

För att än en gång säga det klart och tydligt: påverkan genom tvång av figuranten och/eller hundföraren kopplat med försvarsbeteende utgör en extrem nervpåfrestning för hunden; något som redan förstört mången äregirig hundförares hund.