Att skapa motivation genom stimulans och kamp

Första fasen: En valp kan, helt enkelt p. g. a. sin storlek, inte ta ett byte av en skyddsärms storlek. Som byte använder man alltså en kamptrasa eller en kamprulle. Hundföraren har hunden kopplad och förstärker genom beröm jakten på bytet. Trasan utlöser en bytesstimulans genom att figuranten förvandlar den till ett “levande väsen”, som rör sig ryckigt och vill fly i panik. En normal hund vill bita tag i trasan. Så snart han har gjort det, har han tagit sitt byte, trasan är hans och föraren visar sig tydligt nöjd med detta. Här vill jag betona, att denna övning ska ha en lekfull karaktär men också vara spännande; d.v.s. den ska förlöpa utan att hunden känner sig osäker eller hotad men den bör ändå tydligt väcka hundens intresse. Ännu medan hunden håller bytet, eller när den har släppt det försöker figuranten – hela tiden koncentrerad på bytet – att nappa åt sig detta från hunden, men utan att faktiskt göra det. Visar hunden en önskad reaktion, som att skaka bytet eller att vilja sätta det i säkerhet, så slutar figuranten med att försöka ta det, visar hunden att han är imponerad och föraren går iväg med hunden, som bär på bytet. Släpper hunden bytet innan den har lämnat planen, är figuranten genast där och försöker ta bytet igen. Därvid håller föraren hunden såpass långt bort från bytet att figuranten, efter några misslyckade försök, faktiskt kan få tag på bytet och på nytt kan stimulera hunden med det, låta den bita tag i och bära bort bytet.

Under denna övning bör man tänka på ett par mycket viktiga saker: Om man vill öva bytesdriften, så måste hundens intresse riktas mot bytet, d.v.s. det måste vara bytet som rör sig och inte figuranten. Ett byte får dessutom aldrig röra sig mot hunden, utan alltid bort från den, även när den har fått tag i det. Vad som är absolut väsentligt, inte bara för övningar av bytesdriften är följande: Hunden, inte figuranten, bestämmer händelseförloppet. Vid driftsstimuleringen måste man komma så långt att hunden kräver figuranten och inte tvärtom. För att uppnå detta måste man så exakt som möjligt följa den instrumentella betingningens lagar: visar hunden önskat beteende uppnår den sitt mål för driften, d.v.s hunden skrämmer upp bytet, fångar det eller får bära det.

Den uppmärksamme läsaren och den som känner till vad jag skriver om försvarsdriften ser mycket riktigt i kampen om trasan en första provokation av försvarsdriften (jfr: kanalisering av försvarsdrift till bytesdrift). Här vill jag betona att en utbildning sällan förlöper så schematiskt som jag beskriver det här. Drifterna överlagrar varandra och påverkar varandra i alla möjliga växelförhållanden. Endast för att det hela ska bli lättförståeligt och överskådligt talar jag om bytesdriftsstimuleringen för sig.

Andra fasen: Det andra övningsavsnittet skiljer sig såtillvida från det första att hunden måste bita målmedvetet efter bytet i mag- till brösthöjd. Har den gjort det så ska den genast vinna bytet. Genom att öva hunden i att ta bytet med hjälp av ett språng tränas ett målinriktat angrepp och intensiteten i bettet höjs. Hundförarens handlande efter att hunden tagit bytet och figurantens reaktioner är desamma som i första fasen.

Bildtexter A:
Att ta bytet Ännu medan hunden försöker få tag i bytet, rör det sig förbi och bort från hunden. Har hunden väl fått tag på bytet släpper figuranten genast och hunden får bära iväg det.

Att stimulera. Ett byte rör sig bort från hunden, d.v.s vid stimulansen dras säcktrasan vid sidan om och bort från hunden. Den huvudsakliga rörelsen utförs av bytet. Figuranten underlåter försvarsstimuli, d.v.s. han fixerar inte hunden och rör sig inte mot den. Man kan tydligt se stimulansens verkan på hunden.

Att göra anspråk på byte. Figuranten närmar sig ängsligt (visar flyktberedskap, med sidan eller ryggen mot hunden, viker delvis tillbaka) och stirrar hela tiden på bytet (1 – 3); figuranten försöker att dra iväg bytet (4 – 5); hunden försvarar bytet genom att hålla fast det och belönas i sitt beteende. Detta innebär att figuranten imponerad flyr sin väg och hunden får bära iväg bytet (6 – 7). – I denna bildserie syns tydligt hur hundföraren hela tiden lyckas hålla hunden precis framför bytet och i sträckt koppel.