Att lära hunden att “kämpa” (“skaka till döds”)
| Att lära hunden att “kämpa” (“skaka till döds”)
|
||
| Femte målet: Hunden ska lära sig att den kan ta byte genom att “skaka/ruska det till döds”.Det är relativt lätt att provocera fram bytesskakandet med driftsstarka och med osäkra hundar, men med en del hundar lyckas man inte med detta förrän hunden är ca. femton månader. Ibland kan man uppnå en kontring först vid mera eftertrycklig försvarsdriftsstimulering (se detta kapitel). Skulle en hund redan vid den hittills övade bytesdriftsstimuleringen ha visat detta önskade förhållningssätt, så bör man alltid belöna detta beteende genom att låta hunden få bytet eller genom att låta armen hänga löst och slakt. Att inte belöna detta förhållningssätt kan göra hunden osäker, eftersom det skulle kunna vara en första försvarsreaktion från bytets sida (jfr: att ignorera en aggression gör den aggressiva parten osäker!), eller så lär hunden sig att den inte uppnår någonting genom detta beteende. Ofta kan hundar, som blivit osäkra på detta sätt, bita om eller hektiskt tugga på skyddsärmen. Belönas bytesskakandet genom tillfredsställande av bytesdriften lär sig hunden att den kan få ett byte genom att skaka det och får på detta sätt en möjlighet att klara av senare belastningar (jfr: kanalisering av försvarsdrift till bytesdrift).
Har inte hunden självmant detta beteende måste vi visa den att den kan bemäktiga sig bytet genom att skaka det: för detta ändamål arbetar man med kopplad hund. Efter bettet släpper inte figuranten ärmen utan simulerar “dött” byte genom att låta ärmen hänga slapp. Samtidigt vänder han sig bort från hunden, så att han får den bakom sig. Figuranten förhåller sig lugn en kort stund medan hundföraren stramar åt kopplet något. Sedan försöker figuranten, medan han långsamt börjar röra på armen igen, att dra bort bytet från hunden. Bytesdriftsstarka hundar börjar då för det mesta att skaka bytet, vilket genast skall belönas med att hunden får bära iväg bytet (målet för driften uppnås). En del hundar reagerar inte med att skaka bytet utan med att dra i det. Jag belönar alltid även detta beteende, för det viktigaste tycker jag är att hunden agerar. På detta sätt har jag en gång fått en hund att bita i bytet om och om igen, något som jag i efterhand inte alls tyckte om. Men detta faktum visar tydligt, att en hund lär sig beteenden exakt efter den instrumentella betingningens lagar: beteendet som ledde till att målet för driften uppnåddes lärs in och används gärna. Om denna övning, att låta bytet vara dött och sedan återuppliva det, inte leder till det önskade skakandet av bytet, så kan man lära hunden detta med hjälp av försvarsreaktioner. Från den position, i vilken hunden har ett fast bett i ärmen som figuranten håller bakom ryggen (“bytesställning”) förs hunden framför figuranten (“försvarsställning”) när denne vänder sig mot hunden och intar en hotande ställning. Hundar som är lite osäkra kontrar då och det leder till att driften tillfredsställs. Redan här lär de sig hur de kan försvara sig och övervinner därmed sin osäkerhet. Om inte heller denna övning leder till att hunden skakar ärmen utnyttjar man andra osäkerheter hos hunden. T. ex. för figuranten över hunden från bytessituationen (ärmen på ryggen, dra i ärmen när hunden har tag) till försvarssituationen (hunden framför figuranten, armen hålls vinklad för bröstet) och provocerar undvikande genom att stryka med stocken över benen eller blåsa på hunden osv. Visar hunden det önskade beteendet blir den belönad (se försvarsdriftsstimulans). Som jag redan sagt kan man inte alltid provocera bytesdriftssvaga och relativt säkra hundar till att skaka bytet genom att stimulera bytesdriften, och försvar visar de först senare, när försvarsdriften mognar eller när man har arbetat med att stimulera den. |