Aktionsspecifik (kroppslig) och stimulanssspecifik uttröttning
| Aktionsspecifik (kroppslig) och stimulanssspecifik uttröttning
|
||
| Fullt så enkelt som stimuleringen av en hund beskrivits i föregående kapitel, är det tyvärr inte, för också här finns det en motspelare: uttröttningen.En del beteendemönster är omedelbart fullt utlösbara gång på gång, medan andra behöver ett längre tidsmässigt avstånd. Denna aktionsspecifika uttröttning beror alltså varje gång på en alldeles bestämd handling. Skillnaderna har samband med biologiska fordringarna på de beträffande beteendena. Medan det sexuella beteendet eller handlingar inom funktionskretsen runt födosökandet (bytesdrift) bara behöver uppträda med ett visst mellanrum för att fylla sin funktion, måste det undvikande beteendet och försvarsbeteendet vara ständigt aktiveringsbara.
En annan form av uttröttning är den stimulansspecifika uttröttningen. Det betyder att beredskapen att reagera på en bestämd stimulans avtar efter hand. Om ett rovdjur upprepade gånger kort efter varandra får möjlighet att fånga ett bytesdjur, så dödar det bytet första gången, medan det efter ytterligare några tillfällen inte svarar på stimulansen längre. Att det här inte handlar om kroppslig, d.v.s. aktionsspecifik uttröttning, märks tydligt på det faktum att svarsberedskapen, under vissa omständigheter, kan lockas fram igen genom en annan stimulans. Intressant är också det faktum, att en stimulansspecifik uttröttning också kan förekomma, när det tillhörande beteendesättet inte uppträtt en enda gång. Därför tillåter jag inte heller, att en hund, som uteslutande ska erfara bytesdriftsstimulering, redan långt före eller efter driftsstimuleringen står sysslolös bredvid figuranten, medan hundföraren samtalar med denne, för figuranten skall ju, som sagt, bli till nyckelstimulansen för bytesbeteendet. När det gäller stimulering av försvarsdriften förhåller sig detta något annorlunda, för där måste hunden bland annat lära sig att bara försvara sig när den blir angripen av figuranten. |