Aggressionsdriften

1. Den inlärningspsykologiska modellen ser aggressionens orsak i en inlärningsprocess i de tidiga utvecklingsfaserna. Aggression lärs då in från en förebild eller genom framgång.
2. Frustrations – aggressionsmodellen lutar åt att föra tillbaka aggressionen på försakelseupplevelser inom andra driftområden.
3. Den tredje gruppen beteendeforskare ser aggressionens orsak i en medfödd aggressionsdrift, enligt den Lorenz – Freudska driftsmodellen.

Alla de här åsikterna och modellerna baserar på iakttagelser och experiment. Man förundras över ensidigheten, med vilken företrädare för de olika modellerna argumenterar mot varandra. Aggression beror säkert på alla de tre angivna processerna.
Till det första alternativet ger Trumler ett exempel: “Jag vet mycket väl att en stor del av de fall, där hundar blir aggressiva mot människor eller sina egna, har sin orsak i en onaturlig unghundsutveckling. Genom detta kan stimulansströskeln för aggression sänkas såpass, att också förhållandevis små incidenter blir till utlösare. ” Men etologin ger också bevis för den andra modellen: höjd aggressivitet, som leder så långt som till dödandet av artfränden, har också iakttagits hos fångna djur, när ett djur lever eller föds upp isolerat, vid dålig tillgång på föda, vid extremt hög populationstäthet och i andra stressituationer.

Det finns även iakttagelser som stöder den tredje teorin. Man har genom inavel odlat fram olika stammar av husmöss med olika hög grad av aggressionsberedskap och med den genetiska basen för dessa skillnader bevisad genom avelsexperiment: korsar man anhöriga från de olika stammarna med varandra, så ligger F1-avkommans aggression mellan den hos de båda utgångsstammarna.

Vill vi dra nytta av aggressionsdriften vid skyddshundsutbildningen, så intresserar oss den teoretiska striden om dess motivation inte så mycket som kriterierna för dess aktiverbarhet eller dess nyckelstimulans, målet för driften och därmed den biologiska betydelsen och även möjligheten till träning och eventuell annan påverkan.

Nyckelstimuli till kontrande aggressionsbeteende, d.v.s. till försvarsdrift, har jag utförligt redogört för i föregående kapitel, även målen och andra orsaker som påverkar det. Aktivt aggressionsbeteende är alltid aggression mellan individer, d.v.s. social aggression, och är uteslutande en följd av konkurrens, varvid konkurrensen kan gälla artfränder, framför allt sexualpartnern, förutom vissa platser eller föremål (bostadsområde, gömställen, parningsplats, föda o. s. v. ). Denna aggression aktiveras genom rivaler och konkurrenter och genom “asocialt” beteende eller ett beteende som inte är “just”. Målet för social aggression är att få konkurrenten att fly eller vika undan, att få honom att visa undvikande beteende och ibland också att skada eller döda honom.

Nu är det emellertid ingalunda så att aggressionen leder till ett ömsesidigt utrotande av arten; dess biologiska nytta kan inte betonas kraftigt nog. I första hand säkras genom aggressionen att djur av samma art fördelar sig något så när jämnt över den yta som står till förfogande, och därigenom utnyttjar den optimalt. Därutöver kan aggressionen sörja för att individer tvingas avvika, om den för området högsta möjliga populationstätheten skulle överskridas, innan brist på föda försvagar populationen som helhet. Den kan därmed också understödja inflyttning till områden där arten hittills inte funnits. Genom att konkurrerande artsfränder ser till att ha ett visst avstånd emellan sig, säkrar aggressionen förutsättningarna för fortplantningen -nog med plats till avkomman och gör det kanske också svårare för epidemiska sjukdomar att breda ut sig p. g. a. “uttunningen”.

Redan Charles Darwin upptäckte att aggressionen tjänar den sexuella selektionen, eftersom den sållar fram de starkaste och friskaste individerna för fortplantningen, och den kan hos flockdjur se till att den mest erfarna individen får ledarrollen genom att utveckla en rangordning. För att en art ska kunna dra så mycket nytta av aggressionens fördelar som möjligt, har hos många djurarter utvecklats ett beteendemönster som undviker dess nackdelar så långt det går. Till dessa hör hot- och imponeringsbeteenden, ödmjuk och insmickrande kroppshållning, revirinstinkt, individuell distans och slutligen “uppfinnandet” av till stor del ofarliga kampformer. Detta var något om aktiverbarheten, målet för driften och den biologiska betydelsen, nu går jag över till möjligheten att träna aggressivitet och metoder att påverka den:

Möjligheten att öva aggression ger alltid en viss hjälp vid utvecklingen av medfödda talanger; men bara genom mognad växer hundens “självsäkerhet”, d.v.s. segervissheten och med den aggressionens intensitet, när den blir äldre och länge har haft en hög rang.

Sociala aggressioner räknas därutöver också till de träningsbara instinkterna. Man kan genom träning vid rätt tidpunkt öka eller minska deras intensitet, inom vissa gränser. Allmänt sett leder utlevandet av aggressiva böjelser till en träning av aggressivt beteende, varvid särskilt kampframgångar stegrar aggressionen vid senare tillfällen. Också genom smärta (stackel, elhalsband) kan aggressiviteten höjas; här är dock verkningarna olika, beroende på den använda doseringen. Den aggressiva handlingsberedskapen förekommer i olika hög grad vid olika tidpunkter.

Detta beror bl. a. på hormonell inverkan. Det manliga könshormonet förstärker aggressiviteten hos många däggdjur under parningstiden.

Tröskeln för aggressionsutlösande stimulans är lägst när ett djur “känner sig som säkrast”, d.v.s. när dess aggressioner undertrycks minst av det undvikande beteendet. Med tilltagande avstånd från detta “huvudkvarter” avtar stridsberedskapen i samma takt som omgivningen blir främmande och skrämmande för djuret. Detta faktum gäller alltså inte bara för försvarsdriften, utan också för den sociala aggressiviteten.

För figuranten i skyddstjänsten är dessutom två andra möjligheter till påverkan av aggressionen viktiga: personlig bekantskap hämmar aggressionen samt den mycket allmänna principen att en passiv reaktion på aggression imponerar och framkallar osäkerhet, för opåverkbarhet lämnar alltid ett djupt intryck.

I samband med aggressionen vill jag även säga några ord om aggressiva hundars minskade inlärningsförmåga. Vi vet att skyddshundar skall förfoga över driftstyrka och en viss utbildningsnivå. För att förmedla den nödvändiga utbildningsnivån till hunden, måste den genomgå ett stort antal inlärningsprocesser. Men för mycket stress, d.v.s. en alltför stor påfrestning på nerverna, har en negativ inverkan på alla inlärningsprestationer. Högsta nervpåfrestning är någonting hunden upplever i konfliktsituationer, som emellertid inte går att undvika vid utbildningen. Nu är just aggression och rädsla kombinerade med stor nervpåfrestning. Provocerar man båda, nämligen aggression och rädsla, t. ex. genom att under träning av släppandet i bevakningen ta i med hårdhandskarna och tvinga hunden till ett undvikande beteende, så råkar den i en driftkonflikt med högsta nervpåfrestning, som i sin tur gör den oförmögen till inlärning. Bara de mindre driftstarka och osäkra hundarna låter sig i en sådan situation tvingas till ett undvikande beteende (att de då skäller är ingen målinriktad eller inlärd handling, utan bara en överslagshandling); de driftsstarka och säkra hundarna blir genom hårdhet bara mer aggressiva och okontrollerbara; en del råkar till och med genom hormonpåverkningar i ett tranceliknande tillstånd och är då okänsliga för smärta. Detta faktum kan man någon gång också konstatera vid slagsmål, särskilt mellan tikar: slag hetsar på sin höjd upp dem, för hårdhet, som betonades i början, förstärker ibland bara aggressionen.

Skall hunden genomgå inlärningsprocesser, där det undvikande beteendet spelar en viss roll, är aggressionsdriften sämsta tänkbara motivation: för det första är inlärningsförmågan inskränkt eller överhuvudtaget inte aktiverad och för det andra påverkas hundens självförtroende garanterat negativt.