Hotande och andra nyckelstimuli för att framkalla försvarsbeteende
| Försvarsdriften och det undvikande beteendetHotande och andra nyckelstimuli för att framkalla försvarsbeteende
|
||
| En möjlighet att framkalla ett försvars- respektive undvikande beteende hos en hund är att hota den. Hotandets biologiska funktion ligger i att “skrämma” konkurrenten, som skall ges anledning till ett undvikande beteende innan det kommer till en verklig kamp. Två former av hotbeteende uppträder särskilt ofta: antingen gör sig den hotande individen extra stor, d.v.s. han förstorar sina kroppskonturer, eller han visar demonstrativt sina vapen. Självsäkra hundar som har en hög stimulansströskel för undvikande (= “dådkraft”), reagerar snarare med ett försvars- än med ett undvikande beteende på detta. Hotande kan emellertid också ske på andra sätt. Så är exempelvis stirrande en annan form av att hota. Lorenz säger om detta: “De flesta djur, som överhuvudtaget kan fixera med båda ögonen, som fiskar, reptiler, fåglar och däggdjur, gör detta bara en kort stund och i ögonblick av högsta, målmedvetna spänning: antingen fruktar de det fixerade objektet eller så har de en viss avsikt med det och då för det mesta ingen vänlig sådan. Således uppfattar djur i sina relationer med varandra ett direkt fixerande som uttalat fientligt, ja hotfullt”; också här visar sig motsatsförhållandet mellan försvar och undvikande.Att markera revir är också en form av hotande, emellertid inte ett riktat hotande.
En annan möjlighet att provocera fram ett försvarsbeteende är att avsiktligt undertrycka en normal hälsning; detta är nämligen också samma sak som öppen aggression. Denna reaktion kan vi också märka hos oss själva: om en främling tränger sig på vår grupp utan att hälsa, möts han snabbt av ett “försvar” eller ett “undvikande”. Därför måste en främmande hund, om den överhuvudtaget blir accepterad, först uppvisa en hel repertoar av beteenden innan den accepteras av flocken. Detta är också orsaken till att vår hund hemma är så misstänksam när en främmande ringer på dörren. Ytterligare en möjlighet att framkalla försvarsbeteende är öppen aggressivitet , som är något som bara äldre och självsäkra djur svarar på, men det leder ofta till försvarsbeteende i form av nödvärn när det inte finns någon möjlighet till flykt. Vi talar då om ångestbett och i etologin betecknas detta handlande som kritisk reaktion. Försvarsbeteende kan också framkallas genom att man hotar att ta ett byte eller liknande från hunden. Intressant nog har motivationsanalyser visat att en blandad motivation, där bl. a. angrepps – och flykttendenser ingår, kan ligga till grund för ett hotbeteende. Denna motivation kan man i många fall urskilja genom de respektive beteendemönstrens “tvetydiga” form, som är sammansatt av ofullständiga angrepps- och flyktelement. Lorenz iakttog: “Denna mimik, som rent allmänt brukar betecknas som hotande, uppstår överhuvudtaget bara när tendensen att angripa hämmas av fruktan, åtminstone av en liten del fruktan. Utan denna fruktan biter nämligen ett djur till utan hotminer och med samma lugna ansikte, som bara avslöjar en liten smula spänning. ” – När jag tänker på det fruktansvärda oväsen som “ångestbitarna” ställer till med måste jag instämma i denna uppfattning. Figuranten får därför aldrig självsäkert hota hunden utan måste alltid agera med en blandning av rädsla och angrepp. Ju osäkrare figuranten kan verka när han hotar, desto självsäkrare kommer hunden att visa försvarsbeteende. |